Tisdag, 16 Juli, 1996 -- Åndalsnes - Stryn

Kort paus strax före Trollstigen

När vi vaknade upp denna dag så hade ovädret dragit förbi och molntäcket lättat. Vi åt av mjölken, smöret, osten och brödet vi köpt i receptionen kvällen innan, städade ur stugan och satte sedan av mot Trollstigen. Vägen dit gick igenom en dal och det såg ut som om den helt enkelt tog slut då en bergsvägg uppenbarade sig, men där tog Trollstigen över och ledde över bergskammen. När man kör serpentinväg med motorcykel så går det naturligtvis snabbare än med bil, och oändligt mycket snabbare än med buss. Typiskt att vi då skulle hamna rätt bakom en buss som sakta segade sig uppför berget. Vägen var brant och smal och det var inte alls lätt att köra om, nästintill omöjligt. Vi låg bakom bussen och andades diesel ett bra tag och hoppades på att bussföraren skulle släppa förbi oss. Till slut såg det ut som om han saktade ned och drog sig åt sidan, så Claes som låg först gasade på för att köra om. Så gjorde även jag som andreman. Men just som jag påbörjat min omkörning så drog sig bussen plötsligt åt min sida och omkörningsutrymmet krympte oroväckande snabbt!

Vid foten av Trollstigen

Claes var förbi, men för min del var det att antingen tvärnita eller att stå på. På ena sidan hade jag en stor tung turistbuss, på andra sidan ett mindre räcke följt av ett stort stup. Under bråkdelen av en sekund tog jag beslutet att fullfölja omkörningen, ett beslut som kunde slutat i tårar. När jag var nästan helt förbi bussen kände jag hur jag pressades ut mot räcket. Motorcykeln tog i räcket och studsade sedan tillbaka mot vägen igen. Som tur var hade jag då passerat bussen och studsade ut i en tom väg, istället för att mosas mellan ett vägräcke och en flertons buss, eller kanske ännu värre, tryckts ut över räcket och ner för stupet. Med hjärtat i halsgropen klarade jag mig undan, men jag undrade hur det hade gått med motorcykeln. Hade en av sidokåporna spuckit eller hade jag kommit undan med bara några repor? Jag böjde mig ned i farten för en snabb inspektion där jag trodde att jag tagit i räcket, men blev förvånad då jag inte kunde se någon skada.

Trollstigen...

Efter bara ytterligare ett par böjar var vi framme vid Trollstigens utsiktspunkt och vi stannade, liksom i stort sett alla gör för att kunna njuta av utsikten och se ner på den ringlande serpentinvägen nedanför. Det första jag gjorde när jag stannat var att inspektera motorcykeln. Jag tog i rätt hårt i räcket så jag visste att det måste finnas någon form av skada. Claes som hade kommit över för att kolla hur det gått såg det först, det var fotstödet som hade tagit smällen. Vilken tur! Den lilla fyrkantiga bottenplattan hade fått ett av hörnen avslipat vid kontakten med räcket. Lättad över att ha konstaterat att skadan var försumbar övergick jag till att njuta av den bedårande utsikten tillsammans med dom andra.

Vy ner mot byn Geiranger

Efter Trollstigen bar det iväg neråt igen. Vi skulle ner till havsnivå för att korsa en av de otaliga norska fjordarna. Så det blev färja, våran första på resan, mellan Linge och Eidsdal. Därefter upp i bergen igen för att snart vara på väg ner på nytt och via en serpentinväg anlända till vår nästa anhalt: Geiranger. Denna lilla stad ligger otroligt naturskönt längst in i Geirangerfjorden och har varit en stor turistattraktion allt sedan de första turistskeppen seglade in så tidigt som 1869.

I Geiranger passade vi på att boka hytt innan vi drog vidare mot Dalsnibba, en bergstopp och utsiktspunkt ungefär 1500 m.ö.h. Vi fick höra att det dagen innan hade kommit snö där uppe, och mycket riktigt, när vi körde upp för den grusbelagda vägen så kunde man se små snövallar vid sidorna som avslöjade att vägen var nyligen plogad. Nu hade det mesta smält och gjort vägen upp ganska mjuk och bitvis rent av lerig.

Uppe på bergstoppen Dalsnibba

Väl uppe på toppen så var det kallt och blåsigt och alldeles över huvudena på oss låg ett tätt molntäcke. Det kändes som om man kunde sträcka upp armarna och ta på det. Vi njöt dock av utsikten över Geiranger och fjorden och roade oss med att se hur långt vi kunde kasta snöbollar innan dom tog i berget långt nedanför. Det var rätt mycket folk uppe på Dalsnibba även en dag som denna med kallt och dåligt väder, och just som vi skulle till att åka tillbaka ner kom det två fulla busslaster med fotograferande japaner!