Onsdag, 17 Juli, 1996 -- Stryn - Granvin

Vi vaknade upp på morgonen denna dag av att regnet smattrade på taket. Det var inget vi ville höra. Vi funderade ett tag på om vi skulle chansa och åka upp till skidcentret och kolla, men vi beslutade istället att köra vidare söderut i hopp om att hinna med annat vi hade planerat. Första halvan av dagen skulle visa sig bli vädermässigt miserabel. Det var mörkt, grått och kyligt och det regnade med varierande styrka. Strax efter Stryn så vek vi av väg 15 in på väg 60 för att åka en bit österut igen och på så sätt runda Nordfjordens innersta arm innan vi kunde fortsätta söderut igen. I Skei blev det dags att åka österut på väg 5 och passera ett par rejäla tunnlar.

Här mitt ute i ödelandskapet åkte vi på vår enda bomavgift för den här resan. Det var inte precis väntat att åka på något sådant här där allt verkar vara så öde, men kanske berodde det på att det var den enda väst-östliga vägsträckningen i ett ganska stort område. Kanske berodde det också på att man på den här sträckan kan stanna och titta närmare på Jostedalsbreen, den största glaciären i norra Europa. Det var något som vi naturligtvis inte kunde missa. Så vi svängde av och stannade för att titta på en av de glaciärarmar som dragit sig ner från högre höjd ända ner till den nivå vi befann oss på nu. Det såg mäktigt ut. Och just som vi var på väg ett ge oss av därifrån hördes ett högljutt brak och man kunde se hur en liten del av glaciären störtade ner i den smältdamm som hade bildats vid dess fot.

Resan fortsatte efter detta lilla stopp vidare åt sydöst mot Sogndal. Och nu började vädrets makter äntligen le mot oss igen. Solen började skina och värmen kom tillbaka. Vi stannade i Sogndal runt klockan två för att få i oss lite lunch. Det blev pizza denna gången. När vi ätit klart gick vi tillbaka till motorcyklarna för att orientera oss på kartan. Just då blev vi (eller snarare jag, min motorcykel och kartan jag hade vecklat ut över den) bombarderade ovanifrån av fåglar som tyckte att just det stället var ett lämpligt ställe att skita på. Det tyckte inte jag! Sägandes ord som inte är lämpade för skrift, så rev jag av löv från ett närbeläget träd för att torka av det värsta, samtidigt som mina reskamrater(?) hade svårt att sluta gapskratta.

Aurland från ovan

Efter Sogndal blev vi snart tvunga att ta en färja för att korsa Sognefjorden och därefter bar det uppåt igen. Vi skulle över ett nytt fjäll, upp över trädgränsen, för att sedan på nytt vara tillbaka till havsnivå på andra sidan. Dessa ständiga nivåskillnader inbjuder allt som oftast mycket rolig körning med många kurvor och branta backar och på sina håll ren serpentinkörning. Som t.ex den sista biten ner mot Aurland. Vägen var mycket trång och på ett ställe fick vi t.o.m vända för att ge utrymme för en husbil som var på väg upp! Nere i Aurland var ett av målen att fylla på bensin. Det hade varit lite oroligt uppe på fjället då det var osäkert om alla skulle klara sig till bebyggt område utan att få bensinstopp. Men det gick bra. Förutom att fylla på bensin i motorcyklarna så passade vi även på att fylla på oss själva med hamburgare och fixa tak över huvudena för natten. Nu var vi redo för nästa etapp.

Strax efter Aurland kom vi till Flåm där en av norges största turistattraktioner finns. Man kan nämligen företa sig en 20 km lång tågresa upp till Myrdals högfjällsstation på världens brantaste normalspåriga järnväg. Underbar fjord och bergsutsikt utlovas då man tas från havsnivå till 865 meters höjd. Utav detta såg vi tyvärr inget av, vi såg inte ens något tåg. Vi hade helt enkelt alldeles för roligt på våra motorcyklar för att kunna stanna och koncentrera oss på annat. Vägen ringlade sig hit och dit och om man under någon sekund kunde ta blicken från vägen så möttes man av underbara vyer.

Snart var vi ute på E16 och efter en liten stund såg vi en skylt som pekade mot Stalheim Hotel. Vi hade hört att man ifrån baksidan på detta hotell får en bedårande utsikt, så det tyckte vi kunde vara värt en liten avstickare. Det gjorde ju inte saken sämre när vi fann att vägen dit upp var en oerhört brant och smal serpentinväg! Den var så brant att det var svårt

Utsikt från Stalheim Hotel

att hålla framhjulet i backen när man accelererade uppför efter varje serpentinsväng. (Och om motorcykeln inte oavsiktligt gick upp på bakhjulet så gjorde man sitt bästa för att hjälpa till :). När vi kom upp till hotellet så klev vi av våra motorcyklar och gick in i hotellvestibulen. Problemet var att utsikten fanns på baksidan av hotellet, så man hade hela hotellet att gå igenom. Nåväl, det var väl bara att känna sig som hemma. Oberört stegade vi igenom receptionen, in i restaurangen och igenom cafeterian innan vi till slut kom ut på baksidan och kunde titta ut över det vackra landskapet. Läckert...