Torsdag, 18 Juli, 1996 -- Granvin - Lysebotn

När vi gick upp denna torsdagsmorgon så sken solen för fullt, men det hade varit en rå och fuktig natt, så som vanligt fick vi torka av dagg från motorcyklarnas sittdynor och speglar. Efter en snabbstädning av stugan så påbörjade vi denna dags etapp. Vi skulle bara färdas ett kort stycke innan det var dags för ännu en färja. Denna gång var det Hardangerfjorden som skulle korsas. På andra sidan följer vi sedan under många mil en av fjordens armar söderut längs väg 13. Vägen ringlar sig hela tiden utmed fjordens östra sida och det är svårt att hålla ögonen på vägen istället för de vackra vyerna. Vi stannar vid en bensinmack för att fylla på tankarna och äta korv med bröd och sätter oss ned för att se ut över fjorden samtidigt som ett sjöflygplan håller på att landa. Solen skiner och vi bara njuter ett litet tag.

Där fjorden tar slut ligger staden Odda. Vi stannar där vid en turistinformation för att försöka få tag i något ställe för kommande natt. Vi ville ha något så nära Lysefjorden som möjligt, och allra helst i Lysebotn som ligger allra längst in i Lysefjorden. Efter lite rundringande så lyckas personalen hitta en lägenhet i Lysebotn. Lägenheten skulle kosta 450 NOK för en natt och det var väl lite mer än vad vi hoppats på, men eftersom Lysebotn är ett otillgängligt och mycket litet samhälle med egentligen bara en liten camping, och med närmsta grannby många mil bort, så tyckte vi att det var lika bra att boka lägenheten. Det skulle visa sig vara ett mycket bra val.

Hellre en gammal ringlande bergsväg än  nysprängd tunnel.

Efter ett tag viker vi av vänster in på E134 för vidare färd österut ett tag. Den här vägen är en relativt ny väg där dom har sprängt tunnlar genom bergen. Efter att ha åkt igenom ett par långa tunnlar så insåg vi att den gamla bergsvägen som den nya vägen och tunnlarna hade ersatt fortfarande fanns kvar, så det blev till att vända tillbaka och ta den roliga vägen istället. :) Vid Haukeligrend blev det dags att svänga av E134 och in söderut på väg 9. Vi hade nu många mil i benen och rumporna utan avbrott, men vi var tvungna att stå på om vi skulle hinna fram innan det blev för sent.

Efter flera timmars sträckkörning körde Niklas upp jämsides med mig som låg i täten. Han gestikulerade att han ville stanna för en bensträckare och körde sedan om och in på en rastplats. Vi båda andra följde efter och parkerade våra motorcyklar nära ett dike. Och jag nämner detta dike eftersom jag var på väg att få närkontakt med det... När jag skulle till att kliva av min motorcykel så hakar min högra fot i liggunderlaget jag har fastspännt i bak. Med högerbenet i luften tar jag sats för ett nytt försök, men i samma sekund viker sig mitt vänsterben och jag faller baklänges ner i diket, gör en baklänges kullerbytta och hamnar stående på benen igen på botten av diket. Förbluffad av vad som precis hänt inser jag att min motorcykel ligger pladask på backen. Jag rusar upp och försöker lyfta upp den, men det är inte så lätt att lyfta 250 kg när man står halvvägs ner i ett dike och bara slinter med fötterna hela tiden. När Claes och Niklas till slut samlat sig från sina skrattattacker så kommer dom och ger ett par hjälpande händer och vi får tillsammans upp cykeln. Först blir jag arg på Niklas eftersom det var han som ville stanna, sedan blir jag mest arg på mig själv eftersom det måste sett så dumt ut. Jag antar att benet helt enkelt domnat av från att ha suttit på en vibrerande motorcykel i flera timmar utan avbrott. Till slut kunde även jag skratta åt eländet som innebar en lätt repad sidokåpa, ett avbrutet plastfäste till samma kåpa (vilket jag inte insåg förrän flera månader senare!) samt en böjd blinkers. Åt reporna var inget att göra för tillfället, men blinkersen var snabbt tillbakaböjd. Efter all uppståndelse kunde vi till slut gå och köpa glass och avjnuta i värmen och solskenet.

Lysebotn med serpentinväg  och Lysefjorden

Vi fortsatte ytterligare ett tag på väg 9 innan vi i Hylestad vek av västerut på en väg som skulle ta oss till Lysebotn och Lysefjorden. Den första delen av denna väg var av normalrolig karaktär, men sedan kom det roliga... De sista 3 milen till Lysebotn bjöd på den roligaste körning jag varit med om! Vägen var rena berg-och-dal-banan! Liten och smal, men med perfekt asfaltsunderlag. Man satt på cykeln med ett leende hela tiden då man pressade på för rejält aktiv körning! Det fanns inte en raksträcka i synhåll så långt man kunde se! Vägen avslutas med att man tar sig från 1000 meters höjd ner till Lysebotn och havsnivå genom en serpentinväg med 27 hårnålskurvor och allra sist åker man igenom en tunnel som skruvar sig 340 grader ner och igenom berget. Om man åker motorcykel i Norge är detta en väg man bara inte får missa!

Innan man tar serpentinvägen ner till Lysebotn får man dock inte missa Örnredet. Det är en utkiksplats/restaurang med utikt ner över Lysebotn och Lysefjorden, och man ser även delar av den serpentinväg som leder dit ner. Från Örnredet utgår man också om man vill vandra till Kjeragsbolten, en rund sten som hänger inkilad mellan två bergväggar på 1000 meters höjd. Om man är modig så kan man hoppa upp på stenen, men halkar man så har man ett 1000 meters fritt fall innan man troligtvis hamnar i fjorden. Att vandra till Kjeragsbolten var något vi hade planerat att spendera nästa morgon med.

Vid vårat stopp i Örnredet så stötte vi på Henrik, en annan svensk motorcyklist som hade hittat dit. Han hade dock ingenstans att sova annat än att campa på den lilla Campingen nere i Lysebotn, så vi bjöd in honom att stanna hos oss i vår lägenhet, det fanns säkert plats för honom där också. Dessutom så blev det billigare för oss andra när vi nu var fyra att dela på hyran. Vi åkte ner till Lysebotns camping för att hämta upp nyckel till lägenheten och passade även på att äta kvällsmat... hamburgare igen. :)

Invånarna på Lysebotns camping är ofta av en lite udda karaktär. Det kryllar nämligen av "base jumpers". Lysebotn är lite av dessa våghalsiga personers Mecka, då Lysefjordens höga och lodräta och samtidigt relativt lättillgängliga klippväggar är som gjorda för denna "sport". Det är också ett av de få ställen i landet där det faktiskt är tillåtet att hoppa. När vi satt och åt vår kvällsmat kunde vi höra hur hopparna talade med varandra om hur deras hopp för dagen gått, eller hur dom såg fram emot sina första hopp nästa dag.