Onsdag, 23 Juli, 1997 -- Klättring till Galdhøpiggen

Efter en god natts välbehövlig sömn vaknade vi så till denna klättringens dag. Nu var det viktigt att vi fick i oss en rejäl frukost. Det fanns två alternativ till buds. Antingen en frukost buffé för 90 kr eller en frukost bestående av gröt, mjukt och hårt bröd med diverse pålägg plus en varm och en kall dryck för 50 kr. Vi valde det senare alternativet. Till detta fick man också en påse då frukosten var så rejält tilltagen att det var meningen att man skulle ta med sig en del upp på berget. Helt perfekt. Då slapp man alltså tänka på att fixa en matsäck. För det lär behövas lite näring under de 7-8 timmar vi beräknade att det skulle ta att gå upp till Galdhøpiggen tur och retur. En annan mycket viktig sak är naturligtvis vatten. För att få så lite vikt som möjligt att bära på i ryggsäckarna hoppades vi att det skulle räcka med en liter per man. Kanske kunde man fylla på i någon liten bäck eller så. En sak som kan vara lätt att glömma är att smörja in sig med solskyddsmedel. Ett litet tips: glöm inte det!! Solen tar extremt bra på den här höjden och all snö gör det ändå värre då den ultravioletta strålningen reflekteras.

Klockan 09:50 stod vi marschfärdiga vid foten av det berg vi dagen innan hade sett på med viss vånda. Och det gjorde vi fortfarande... Iklädda endast t-shirt, shorts och tennisskor började vi så vår vandring uppåt. I ryggsäckarna hade vi överdragskläder, en extra t-shirt, vatten och en matsäck bestående av ett par mjuka och hårda mackor med ost och skinka, några små paket jordgubbssylt, en Snickers, russin samt energitabletter. Kameran fanns också lättillgänglig naturligtvis. Pengarna hade vi däremot lämnat kvar på rummet. För inte skulle väl det komma till användning på denna vandring, eller?

Spiterstulen sett strax efter påbörjad klättring till  Galdhøpiggen.

Vädret var precis lagom varmt och det var än så länge ganska molnigt. Och molnigt väder skulle helt klart vara att föredra, annars skulle solen ligga på och bränna i ryggen under hela vägen upp. Och det skulle nog bli tillräckligt varmt att klättra utan att solen hjälpte till. Men hellre soligt än regnigt. För om det skulle börja regna skulle vi vara ganska chanslösa. Förutom att vi skulle ha blivit pisseblöta så skulle det inte heller vara så lätt att halka omkring på klippblocken i våra inte helt lämpliga skor.

Stefan och Niklas travar på uppför snön.

Under den första halvtimmen var omgivningarna gröna och underlaget fortfarande jord och sand, men strax efter att vi nått förbi trädgränsen så blev det allt mer och mer klippigt. Ungefär samtidigt bröt solen igenom och det blev med det samma en märkbar temperaturhöjning. Pust! Snart blev det ett enda ständigt navigerande för att hitta en lämpligt väg och rätt stenblock att sätta foten på. Det gällde att hålla blicken en bit fram så att man valde en väg som både var både vägvinnande och minimalt krävande.

Claes och Stefan i jakten på det  försvunna fotfästet.

Och så höll det på ända tills vi runt klockan 11:30 fick möjlighet att välja en alternativ väg genom ett större snötäckt område. Trötta på alla klippor valde vi detta i tron om att det nog skulle vara en lättare utväg. Fast det var det ju knappast skulle det visa sig. En tung blötsnö där man hela tiden fick gå på helspänn för att parera sig mot det glatta underlaget. Vi hade ju naturligtvis inget speciellt bra fäste i våra tennisskor, så man fick hela tiden gå och sparka in tåspetsarna i snön för att minimera halkrisken.

Stefan och Niklas tar en välbehövlig paus och  passar att njuta av utsikten.

Efter nästan en timmes slintande i snön var vi återigen tillbaka på fastare underlag och passade på att ta en välbehövlig vilopaus med ett lika behövligt vätskeintag. Vi hade nu klättrat över halva distansen och skulle nå toppen inom två timmar. Dessvärre kunde vi se hur ovädersmoln tornade upp sig bakom oss. Men framför oss, och där vi befann oss just nu sken solen och det var nästan helt vindstilla. (Lugnet före stormen?) Med förnyad energi fortsatte vi med bestämda kliv uppåt och strax efter kl. 13:00 kunde vi äntligen skymta toppen och slutpunkten på vår mödosamma vandring: Piggen! Många gånger hade vi lurats att tro att det vi såg framför oss verkligen var toppen,

Mitt i bild: En första skymt av Galdhöpiggen med en och  en halv timmes klättring kvar.

men inte denna gång. Nu var det ingen tvekan. Lite nedslående var det dock att behöva konstatera att vi skulle vara tvungna att först klättra upp en bra bit för att sedan vända nedåt igen innan man kunde ge sig på den allra sista attacken mot toppen. Men det var knappast något som stoppade oss när vi nu fått vittring på målet.

Dra på trissor! En liten utsiktsstuga på Piggen!

Klockan 14:15 kunde vi äntligen, lätt utmattade och med något stumma ben, ta de sista kliven för att nå toppen. Här möttes vi allra först av en något förvånande syn: en liten stuga inklädd i stenblock (för att inte blåsa bort) där det försiggick souvenirförsäljning!! Pengar hade kommit till nytta trots allt, även på en så här otillgänglig plats. Undrar verkligen hur de som arbetade där tog sig dit varje dag? Eller kanske bodde de där under några dagar innan de blev avbytta av några andra? Snacka annars om jobbig resväg till jobbet!

Två nöjda och glada klättrare som  just avnjutit en par lunchmackor  med gudabenådad utsikt.

Toppen var mycket välbesökt denna varma julidag. Säkert ca 35-40 personer som trängdes på den ganska lilla yta som utgjorde toppen av berget. Vi satte oss ned på var sitt stenblock, plockade upp matsäcken, tittade ut över Jotunheimen och bara njöt i fulla drag. Vilken syn! Det var nästan så att man tappade andan. Maken till utsikt hade man bara sett på vykort förut. Dessutom så var vädret fortfarande helt underbart. Soligt och varmt och i praktiken närmast helt vindstilla, hur nu det är möjligt på toppen av ett 2469 meter högt berg!? Här kunde man stannat kvar resten av dagen, men eftersom vi ville tillbaka till baslägret innan det började mörkna, eller innan ett eventuellt oväder bröt ut, så fick vi nöja oss med 45 minuter. Men vilka 45 minuter!

2469 m.ö.h: Galdhøpiggen!

Klockan 15:00 vände vi tillbaka ner mot Spiterstulen igen. Klättringen upp till toppen tog ca 4,5 timmar och enligt vad vi hade hört skulle man kunna ta sig ner på ungefär halva den tiden. Om det var lårmuskulaturen som tog stryk när man klättrade upp, så var det helt och hållet knäna som fick ta all belastning på nedfärden. Vi hade planerat att tillbringa morgondagen med utförsåkning i det närbelägna sommarskidcentret, men allt eftersom vi kom längre ner så började vi inse att vi nog skulle vara rejält möra i benen nästa dag. Dessbättre uppenbarade sig dock en fördel med att använda sig av hala tennisskor: man kunde använda dom som "skidor" i de snöpartier vi var tvungna att korsa. Där sparade vi in massor av tid. Ett område som tog en halvtimma att ta sig uppför, gick på detta sätt på 5-10 minuter nedför. Det gällde bara att hålla tungan rätt i mun, flaxa parerande med armarna och strunta fullkomligt i att fötterna kyldes ned så till den grad att de nästan domnade bort av den iskalla snön som hela tiden begravde fötterna. På detta sätt "åkte" vi förbi ett flertal klättrare som med höjda ögonbryn säkert undrade vad det var för dårar som var i farten.

När vi var halvvägs nere började det bli allt tätare molnighet. Vi såg nu hur regnet vräkte ned på ett antal platser runt om oss. Dock inte någonstans i vår färdriktning, men det började se hotfullt ut, så vi försökte forcera så mycket som våra ben orkade med. Med bara en dryg halvtimme kvar till baslägret och med Spiterstulen i sikte, kunde vi se hur ett enormt regnoväder svepte in i dalen i riktning mot vårt slutmål. Nu var det en kamp mot klockan. Skulle vi hinna tillbaka i tid och undkomma regnet med torra kläder i behåll, eller skulle vi tvingas packa ner ett antal blöta plagg i ryggsäcken dagen därpå som inte skulle få någon chans att torka innan vi var hemma igen? Vi kämpade febrilt, men när vi var i stort sett nere, med ynka 5 minuter kvar till tak över huvudet så bröt det ut. Regnet vräkte ned. Det var lika bra att ge upp och gå den sista biten, vi blev nu ändå blöta från topp till tå. Tillbaka i vårt rum igen hängde vi upp våra kläder överallt där vi kunde så att de skulle hinna torka åtminstone något, innan det var dags att packa ner dom i ryggsäckarna igen. Skorna lade vi några timmar på ett stort element i ett duschrum. (Notering: Torkrum fanns på anläggningen, t.o.m i källaren i samma byggnad som vi bodde i, men det upptäckte vi inte på förrän nästa morgon när det var dags för avresa!)

Senare på kvällen började vi se och känna av tydliga bevis för hur bra solen tog under denna vandringens dag. För min egen del betydde detta en mycket brunbränd nacke, och detta tack vare att jag hade varit smart nog att smörja in mig med solskyddsfaktor 12 på detta utsatta ställe. Fast smart är nog ett ord jag inte ska ta i min mun, för då hade jag naturligtvis också tänkt på att vaderna är nästan lika utsatta när man klättrar uppför med bara ben och solen i ryggen! Det svidande resultatet kände jag av under några dagar men den klassiska "bonnanbrännan" med vit fot och rödbruna vader fanns kvar till allmän beskådning hela sommaren. :)