Torsdag, 24 Juli, 1997 -- Spiterstulen - Hyllestad

Avresa från baslägret i Spiterstulen på 1100 m höjd.

När vi vaknade denna dag kändes som väntat gårdagens strapatser i benen så utförsåkningen fick vi lägga på hyllan. Det skulle faktiskt bli helt underbart att bara få sitta på hojen en hel dag och låta apostlahästarna vila. Och dagens första lilla etapp bestod av samma två mil långa grusväg som vi åkte uppför två dagar tidigare. Denna gången kunde jag inte hålla mig, utan jag drog iväg i ett dammoln och lämnade de andra bakom mig. Den här vägen var för härlig för att inte köras på ett aktivt sätt. Efter en mil stannade jag och inväntade mina medresenärer.

Nere vid foten av den 20 km långa grusväg som leder  upp till Spiterstulen.

Som väntat tog det bara ett par minuter innan Niklas - som också satt på en off-roadare - dök upp i full fart. Jag slängde på mig hjälmen igen och hängde på. Väl nere vid huvudvägen dröjde det flera minuter innan Claes anslöt sig igen, så jag och Niklas passade på att serva våra motorcyklar med lite välbehövlig smörjning av kjedjorna.

Väg 55 genom en snödriva på  Jotunheimen.

Målet för dagen var att ta oss så långt mot staden Bergen som möjligt. Detta innebar att vi fortsatte mot sydost på väg 55 - på denna höjden en rasande skön liten bergsväg som slingrade sig upp och ner, hit och dit i flera mil. Hade man varit ensam på vägen hade det varit en helt underbar körupplevelse. Nu var det dessvärre ganska trafikerat med många husbilar och husvagnsekipage som stundtals blockerade vägen. Fast då kunde man i gengäld njuta av det helt fantastiska bergslandskapet där snön fortfarande låg kvar. I en passage var vägen t.o.m plogad igenom en drygt två meter hög snödriva! Efter någon timme var vi nere vid havsnivån och Lustrafjorden - en avstickare till Sognefjorden som är Norges (världens?) längsta fjord. Och den skulle vi följa nästan hela vägen ut till havet. Tidigare på dagen hade vädret varit halvklart, men samtidigt som vi fick Lustrafjorden i sikte kunde vi

Lagom snödriva!

se hur regnet vräkte ner ackompanjerat av blixt och dunder bara några få kilometer ut i fjorden. Det var bara en fråga om minuter innan vi skulle köra in i ovädret. Framför oss såg vi hur blixtarna slog ner i fjordens bergssidor och trots hjälm på huvudet och öronproppar i öronen så hördes knallarna skrämmande nära. När vi väl körde in i åskfronten så höll vi utkik efter ett lämpligt ställe med tak där vi kunde söka skydd. Det kändes lite kymigt att sitta på en oskyddad motorcykel när blixtarna duggade tätt. Men inget dök upp så vi körde vidare och efter en kvart hade vi åkt igenom det värsta.

Stefan och Niklas tar en paus.

Efter kylan och snön uppe på Jotunheimen tidigare på dagen kändes kontrasten stor när vi lämnat åskvädret bakom oss och närmade oss Sogndal. Nu blev det plötsligt rejäl högsommarvärme igen. I Sogndal stannade vi mellan 14:00-16:00 för att äta pizza, ta ut mer pengar och försöka fixa logi för kommande natt. Rejält mätta blev vi, pengar fick vi ut och en hytt bokades på Birkeland Camping, som var belägen på norrsidan av Sognefjoren, nästan vid dess utlopp i Atlanten. Dit hade vi nu enligt kartan knappt 17 mil + en färjetur för att korsa Fjærlandsfjorden. Så med fyra timmar på oss (vi var tvungna att vara framme senast kl. 20:00 vid campingen) tyckte vi oss ha gott om tid. Det är bara det att det är inte så lätt att beräkna körtider i Norge, med alla sepentinvägar och färjelägen där man inte vet hur länge man tvingas vänta på nästa färja.

Resten av dagen körde vi alltså västerut längs hela Sognefjorden som vi hade under ständig uppsyn på vår vänstra sida. Knappt 4 mil från Sogndal var vi tvungna att invänta en färja som skulle ta oss från Hella över Fjærlandsfjorden till Balestrand. En kort tur på ca 10 minuter. Framme på andra sidan stannade vi till för att fylla tankarna igen. Själv hade jag kört 40 mil sedan jag tankade senast, och eftersom tanken rymmer 20 liter så borde den varit i det närmaste helt tom. Mycket förvånad kunde jag konstatera att jag bara fick i 15,7 liter. Jag hade alltså troligen kommit ytterligare 10 mil utan att tanka. Snacka om låg bränsleförbrukning!

Strax kunde vi på några mils avstånd se vad som såg ut som röken av en skogsbrand utmed den branta sluttningen på den sidan av fjorden vi åkte. När vi kom närmare blev vi övertygade om att så var fallet, men just som vi trodde att vi skulle få det i sikte på nära håll så försvann vägen in i en flera kilometer lång tunnel och vi kom ut i en dal på andra sidan av berget. Här kändes dock doften av brandrök tydligt, så nog brann det alltid. Kanske var det åskan som var orsaken? Med tanke på vad vi åkte igenom tidigare på dagen så var nog det antagandet inte helt osannolikt.

I Vadheim svängde vi vänster, av från väg 55 in på riksväg 1 och efter tre mil var vi runt 19:30 framme i Lavik. Det var här vi nästa dag skulle ta en färja över Sognefjorden för att ta oss vidare söderut mot Bergen. Men vi skulle fortsätta ytterligare dryga två mil till campingen som skulle vara belägen någonstans mellan Leirvik och Hyllestad. Nu drabbades vi dock av det faktum att vår karta inte stämde överens med verkligheten så vi villade bort oss en aning när vi gjorde en vänstersväng där vi inte borde. Hade vi inte gjort det hade vi bara efter några hundra meter sett en skylt som skulle visat att vi var på rätt väg. Men nu blev det inte så utan vi var halvvägs framme i Rysjedalsvika när klockan slog 20:00 och vår tidsfrist var ute. Då var det bara att ringa campingen och tala om att vi var på väg, men att vi var vilse och nu skulle kunna dra nytta av lite exaktare vägbeskrivningar.