Fredag, 25 Juli, 1997 -- Hyllestad - Geilo

Klockan 8:45 hade vi städat ur hytten, packat våra motorcyklar och var redo för avmarsch. Vi skulle nu ta oss över Sognefjorden för vidare färd mot Bergen. Under vårt irrande runt i den lokala geografin föregående kväll hade vi hittat en alternativ färjelinje till den vi först hade tänkt ta från Lavik. Det gick nämligen en linje mellan Rysjedalsvika - som endast låg några få kilometer bort - och Rutledal. Vi beslutade oss för att ta denna närmsta färjelinje, men gav ganska snart upp när vi kom dit och märkte att det verkade bli en ganska lång väntan på nästa färja.

Vi åkte vidare de dryga två milen till Lavik och möttes av en efterlängtad syn precis intill påfartsfilerna till färjan: ett snabbköp! Vi såg att färjan var på väg in, men kunde bara inte missa att handla lite ätbart när nu tillfälle bjöds. När vi betalade våra varor hörde vi hur bilarna utanför i färjekön började startas upp, så med språng sadlade vi upp och körde några sekunder senare upp på färjan. Här kunde vi nu under överfarten i lugn och ro avnjuta vår inhandlade "frukost" - vilket för min egen del betydde två st Dubbel Japp och en flaska Coca-Cola. Mums! :)

Väl över på andra sidan hade vi nu drygt 10 mil rakt söderut innan vi skulle rulla in i Bergen. Denna sträcka handlade mest om att försöka hitta en bensinstation. Det fanns visserligen en ganska direkt efter avfarten av färjan, men vi tyckte att vi kunde fortsätta ytterligare några mil innan vi stannade till för att tanka. Det höll på att ställa till det skulle det visa sig. Efter några mil började Niklas köra upp jämsides med mig och peka frenetiskt på sin inom kort sinande tank. Med ett lugnt nickande till svar försäkrade jag honom om att vi skulle stanna vi första bästa tillfälle.

Men kilometer efter kilometer tickade fram på mätarna utan någon mack i sikte. Man hade ju trott att man på Riksväg 1 så här relativt nära Norges näst största stad inte skulle ha några större problem att fylla på soppa. Till råga på allt så hade vi nu kommit in i ett kuperat område med flera tunnlar. Det skulle inte vara speciellt lämpligt att bli stående mitt i en flera kilometer lång och mörk tunnel. Till slut blev det så kritiskt att jag med störst tank (20 l) och således mest bränsle kvar fick åka iväg ensam på rekognosceringsuppdrag. Niklas hade för länge sedan gått över till reservbränsle och körde nu näst intill på ångorna, Claes hade också han en ytterst liten mängd kvar. Vi stannade till på en parkeringsficka och jag utrustades med mobiltelefon och ett par tomma colaflaskor (=reservdunkar).

Efter sex kilometer dök den efterlängtade synen upp: en servicestation modell större. Jag meddelade mina eftersläntare avståndet och stannade kvar i beredskap om dom inte skulle nå ända fram innan bensinen tog slut, vilket den mycket väl kunde göra. Men efter några minuter kom dom båda åkande och allt var frid och fröjd igen.

Efter denna oplanerade lilla fadäs hade vi nu inte alls långt kvar till Bergen, som är Norges näst största stad med sina 223.000 invånare. Nu tvingades vi tyvärr konstatera att denna stad inte var lika motorcykelvänlig som huvudstaden. Först åkte vi på en broavgift alldeles utanför staden och strax därefter en bomavgift. Vi tog sikte på centrum och snart var vi mitt inne i smeten.

Stefan, Claes och Niklas poserar i det centrala  Bergen.

Efter kökörning och letande efter en lämplig parkeringsplats tog vi den enkla utvägen och använde trottoaren som parkeringsplats. Och det dröjde inte länge förrän andra motorcyklister följde vårt exempel. Utan att vi visste om det hade vi nu hamnat mitt i den centralaste delen av staden. Vi spenderade ca en timma med att utforska de närmsta omgivningarna. Vi hade parkerat blott ett stenkast ifrån den stora turistinformationen, och bara ett kvarter bort fanns Fløibanen - en tågbana som på 8 minuter tar dig upp från centrum till en närliggande höjd där man får utsikt över hela staden och dess omgivningar. Där uppe på toppen finns också restaurang, kiosk och souvenirbutik. Har man tid så är detta något man inte får missa. Det gjorde tyvärr vi...

Utfärden ur Bergen blev lite kaotisk. Först stannade Claes för att svara i telefon precis när vi åkt iväg. Efter detta stopp blev det ett nytt stopp när jag glömde att vrida på bensinkranen! Minuten senare satt vi fast i en lång bilkö som i bästa fall kröp fram i snigelfart. Till slut tröttnade vi och nyttjade fördelen med att åka motorcykel genom att helt enkelt glida förbi hela kön på utsidan. Fast någonstans i virrvarret tappade vi pejlingen på åt vilket håll vi skulle, för det bar inte bättre till än att vi åkte ut ur staden på samma motorväg som vi kom in! I utkanten av Bergen stannade vi till för att pejla in oss igen och passade samtidigt på att klämma i oss var sin hamburgare. Mätta och belåtna och med nyfunnen orienteringsförmåga drog vi vidare österut.

Via E16 och senare väg 7 åkte vi längs Hardangerfjorden till Bruravik för att där ta en färja över till Brimnes och fortsatt färd inåt landet. På färjan ringde vi och fixade en hytt i skidorten Geilo dit vi nu hade drygt 100 km. Fast först hade vi ett par planerade ställen att stanna till vid. Och först på listan stod Kjeåsen.

Claes och Niklas poserar vid foten av vägen som  leder upp till den otillgängliga gården Kjeåsen.

En mil från Brimnes, i Eidfjord, svängde vi vänster för att ta oss upp till gården Kjeåsen som ligger 600 meter upp på fjället på andra sidan av Eidfjorden. En gård som ligger extremt otillgängligt på den mycket branta sluttningen. Särskilt om man betänker att enda vägen dit förr i tiden var en liten "stig" som gick uppför den näst intill lodräta bergväggen! För den som vill känna på de uppoffringar de som levde där tvingades göra, så börjar "stigen" vid vattenutsläppet vid Sima kraftverk. Den vandringen lär bjuda på både det ena och det andra.

Utsikt från Kjeåsen över Eidfjorden.

Vill man å andra sidan bara njuta av utsikten kan man göra som vi. Dvs ta den betydligt mindre krävande 5 km långa vägen dit upp. Halva vägen består av en mörk, smal och brant tunnel och på grund av den så är trafiken växelvis enkelriktad varje halvtimme. Väl där uppe så har man ett par minuters promenad innan man kommer fram till gården och möts av en fullständigt bedårande utsikt ut över Eidfjorden.

Runt 18-tiden åkte vi tillbaka ner igen och stannade till i Eidfjord för att fylla på tankarna. Därefter upp på högre höjd genom vidare färd österut på väg 7 och en fyra, fem långa tunnlar. Efter knappa två mil var vi framme vid nästa sevärdhet: Vøringsfossen. Ett vattenfall med 180 meters fritt fall. Bäst utsikt har man antagligen vid Vöringsfossens hotell, men det finns även en utsiktsplats precis intill den stora vägen.

Vöringsfossen

Färden gick vidare till ännu högre höjder när vi nu förflyttade oss upp på den väldiga högplatån Hardangervidda. Återigen blev det betydligt kallare än nere vid havsnivån. Ännu värre blev det när himlen mörknade av tunga regnmoln som snart vräkte ur sig vattenmassor med sådan intensitet att vi var tvungna att dra ner på farten. Dessutom kändes och såg det ut som om det var inslag av snö i regnet, så det var bäst att vara på sin vakt. Hade det inte varit för det dåliga vädret just då, skulle det ha varit en riktigt behaglig och kul körning, denna knappt 80 km långa etapp. Men som det var nu så satt man mest och huttrade och väntade på att vi skulle avsluta denna dags körning.