Lördag, 26 Juli, 1997 -- Geilo - Vedum

Innan vi lämnade Geilo var det dags för frukost. Denna inköptes som vanligt på en närliggande bensinstation, men för ovanlighetens skull var den denna gång inte bestående av enbart cola och choklad, utan av yoghurt och müssli. Stärkta av detta styrde vi kl. 09.15 kosan åt sydost för att ta oss närmsta vägen hem. I rondellen i Geilo bytte vi således från väg 7 till väg 40 och påbörjade dagens etapp.

Till en början blev det mycket nerförskörning eftersom vi var på väg bort från och ner för Hardangervidda. Och detta betydde mycket rolig körning med mycket svängig och kuperad terräng i många mil. Att det dåliga vädret från gårdagskvällen nu hade bytts ut mot solig och varm sommardag gjorde naturligtvis saken ännu bättre.

Det bergiga och kala landskapet ändrades efter hand till ett mer grönt och frodigt ju närmare havsnivån vi kom. Och temperaturen ökande också den. Nu hade vi inga egentliga sevärdheter kvar utan valde att åka den närmsta vägen hem. Detta innebar att vi skulle färdas ungefär 210 km på väg 40, ända ner till Hvittingfoss där vi svängde vänster för att försöka leta oss fram till Horten, ytterligare ca 35 km bort.

Under denna sista etapp mot Horten åkte vi in i det värsta åskvädret vi någonsin skådat! Det regnade något alldeles våldsamt. Det gick endast att åka i krypfart för man såg nästan inget alls. Och trots våra mc-kläder så kändes de tunga vattendropparna rejält. Som tur var dök det nästan på en gång upp en bensinstation med tak över pumparna och här samlades ett stort antal trafikanter som sökte skydd undan regnet och åskan.

Efter en kvart, tjugo minuter hade det värsta ovädret dragit förbi och vi fortsatte vidare och kom nästan på direkten ut i strålande solsken igen. Kort därefter var vi framme i Horten och åkte raka vägen till färjeläget. Vi betalade biljetten (vilken endast gick på 31 kronor per man) och gjorde som vi vid det här laget nu hade lärt oss. Dvs körde helt obesvärat förbi hela den långa raden av väntande bilar och ställde oss allra längst fram i kön. Färjan vi nu väntade på var av det större slaget, med bildäck underst och andra utrymmen över, som t.ex en stor och under överfarten välbesökt restaurang. När färjan anlände utnyttjade vi fördelen med att åka på först och var snabbt uppe i restaurangen utan att behöva hamna i de köer som snart skulle komma att bildas när allt folk strömmade till.

Klockan 14.00 påbörjades färden över Oslofjorden och 45 minuter senare var vi framme i Moss och snabbt på väg igen på grund av vårt gynnsamma utgångsläge (först in - först ut :). Nu var vi dessvärre tillbaka på samma vägar som vi åkt 5 dagar tidigare, så nu började det kännas att resan gick mot sitt slut, vilket förstås kändes lite vemodigt. Det var nu bara ca 5 mil till vi var inne i Sverige igen, och sedan skulle resten bara bli en ganska tråkig transportsträcka hem. I alla fall jämfört med de vägar vi åkt på tidigare i veckan. Klockan 18.40 var vi tillbaka vid vår startpunkt för denna resa fem dagar tidigare, fast nu med ytterligare 1991 km på mätarna.

Ser man tillbaka på de sex dagar som resan varade och allt det vi fick uppleva denna gång så tror jag ganska säkert att detta inte var sista gången jag var på motorcykelemester i Norge. Ett land som verkligen är som gjort för att åka motorcykel i. Men trots all härlig motorcykelåkning så var ändå höjdpunkten på resan vistelsen på Jotumheimen och Spiterstulen, med klättringen till Galdhøpiggen som den absoluta höjdpunkten, i dubbel bemärkelse!!