Strax dags för avresa...

Klockan 09:20 denna heta och soliga högsommarmorgon var det så dags för den andra resan på två år för mig, Niklas och Claes, till det förlovade motorcykellandet Norge. Våra arbetshästar var samma som förra året: jag på en Yamaha XTZ 660 Ténéré, Niklas på en Honda NX 650 Dominator och Claes på en Suzuki GSX 550E. Detta år hade vi inte tänkt oss tillryggalägga en riktigt lika lång sträcka som förra året - då vi avverkade 263 mil - utan var kanske mer ute efter lite äventyr. Vårt huvudmål på resan skulle i varje fall vara att ta oss till det stora fjällmassivet och nationalparken Jotunheimen. Här finns norra Europas högsta bergstopp Galdhøpiggen belägen, och om det inte skulle visa sig allt för krävande, såväl uthållighetsmässigt som utrustningsmässigt, så hade vi för avsikt ge oss på ett försök att ta oss till toppen.

Men innan det var dags för dessa vyer var vi tvungna att göra ett par kamerainköp. Denna resa skulle bli väldokumenterad! Så redan efter en mil gjorde vi våran första paus vid den lokala Expert-butiken. Valet föll på en mycket liten och smidig APS-kamera, en Canon Ixus. Perfekt för den resande motorcyklisten med ont om utrymme. Efter detta stopp på en dryg timme var vi sedan äntligen på väg mot Norge. Snart var vi i Uddevalla och ute på den tätt trafikerade E6'an som skulle leda oss mot vårt mål.

Klockan 13:30 korsade vi så Svinesundsbron, möttes av gula mittlinjer och var inne i Norge. Nu fick man också börja anpassa sig till de lägre hastighetsbegränsningar som gäller i Norge jämfört med Sverige. I Norge är bashastigheten 80 km/h, med 90 km/h endast på motorväg/motortrafikled. Man skyltar också på ett annorlunda sätt jämfört med hur vi gör i Sverige. När hastigheten höjs till 80 km/h står där ingen 80-skylt utan t.ex en "60 upphör"-skylt. Dessa vita skyltar ser ut som dom "omkörningsförbud upphör"-skyltar vi är vana att se i Sverige. Och nu när vi har avklarat detta kapitel i norgefakta kan vi återigen inrikta oss på själva resan.

Eftersom vi inte hade växlat till oss några norska kronor innan vi åkte hemifrån så ville vi så snart som möjligt ordna detta. Dessutom så började det bli lite torrt i tanken för vissa av oss. Så ca 5 mil efter vi passerat norska gränsen svängde vi av E6'an och körde in till Moss, en stad som säkert skulle kunna tillgodose båda behoven. Och det kunde den, det tog bara lite tid att hitta en Minibank (uttagsautomat). Med 1000 NOK var i fickan och fulltankade gav vi oss runt kl. 15:00 iväg mot Oslo.

Ungefär 5 mil senare började trafiken tätna betydligt när vi närmade oss Norges huvudstad. Vi hade nu bytt från E6 till E18 för att runda toppen av Oslofjorden och i västra utkanten av Oslo vika av åt nordväst ut på E16. Någon närmare titt på Olso blev det således inte detta år heller, men denna gång var vi i alla fall mitt inne på den centralaste genomfartsleden. Och naturligtvis går det inte att ta sig igenom Oslo utan att fastna i någon av de vägtullar som finns lite var stans. Om man inte kör motorcykel förstås. :) Då får man 9 av 10 gånger köra i abonnentfilen eller i en speciellt avsmalnad gratisfil för motorcyklar. Så även denna gång.

Efter en tre, fyra mil på E16 började klockan närma sig 18:00 och vi tyckte det började bli hög tid att försöka hitta tak över huvudet för natten. Strax före Hønefoss lyckades vi på en större rastplats med restaurang och affär, även hitta en bemannad turistinformation. Därifrån bokade vi en hytt på Strandefjord Camping i Leira, ungefär 12 mil längre upp i landet. Med denna dagsetapp skulle det inte bli några som helst problem med att nå Jotunheimen dagen efter.

Klockan 20:00 rullade vi så in i Leira. Här hittade vi den mack vi samtliga hade kort till så vi tankade upp inför kommande dags körning. Här stötte vi på tre stycken norska tjejer på motorcykel, varav den ena hade fått problem med sin cykel. Det var en mycket gammal cykel som hade tagits ut för första gången på många, många år. Nu tyckte hon att den studsade något i bak och undrade vilket lufttryck som kunde vara lämpligast. Och det här med norska tjejer som kör motorcykel var ingen ovanlighet skulle det visa sig, och det var oftast inga dåliga motorcyklar de satt på heller! Hur som helst, vi hjälpte henne så gott vi kunde innan det var dags att ge sig av till campingen. Klockan var nu en bit över åtta och vi skulle egentligen checkat in före åtta.

Vårt första övernattingsställe: en stuga i Leira.

För 410 kr fick vi en väl tilltagen hytt med rinnande vatten och separat sovrum. Det var något i dyraste laget och mycket bekvämare än nödvändigt, men det fanns inte så mycket att välja på när vi bokade så sent som vi gjorde. Normalt brukar man komma undan med 250-300 kr för en lagom bekväm hytt för 3-4 personer.

Nu återstod bara ett problem: vi hade tre hungriga magar att mätta. Klockan hade nu hunnit bli över nio och campingens eget kök hade stängt för en dryg timme sedan. Så det enda var att ge oss in i det lilla samhället igen i jakt på något ätbart. Men det var stängt överallt, inte ens en kvällsöppen korvkiosk fanns att tillgå. Som tur var stötte vi på tjejen med den gamla motorcykeln igen. Hon satt och väntade på skjuts, då hennes cykel hade vägrat att starta. Och hon rekommenderade ett par ställen i det lite större Fagernes bara 4 km bort. Så vi åkte dit och snart satt vi med var sin hamburgare i näven. Härligt!

Mindre bra var dock att vi råkade ut för vårt första missöde på vägen dit. Niklas halvljuslampa slutade att fungera. Som tur var hade Claes med sig en i reserv så det var snabbt fixat. Fagernäs var ett ganska litet samhälle, men ändå fullt av liv även efter klockan 22. Mätta och belåtna åkte vi sedan tillbaka till campingen och kröp till kojs.