Vi vaknade till strålande solsken ännu en dag och klockan 10:00 lämnade vi Strandefjord Camping i Leira men stannade till redan i Fagernes. Vi hade kvällen innan sett att det fanns en större turistinformation där så vi tänkte att vi skulle gå in där och kolla upp vilka övernattningsmöjligheter det fanns uppe på Jotumheimen, och naturligtvis om det överhuvudtaget var möjligt att ta sig upp till den högsta toppen Galdhøpiggen med den utrustning vi hade att tillgå, dvs ingen alls! :)

Det visade sig att vi hade två alternativ att välja på. Antingen Juvasshytta eller Spiterstulen. Vandringen från det förstnämnda stället var lättast och kortast men krävde viss utrustning - framför allt ett par rejäla vandrarkängor. Och eftersom man går över en glaciär så får man inte gå ensam utan man måste följa med en av de turer som guidas av en ledare. Om man istället utgår från Spiterstulen så kan man gå utan ledare men den vandringen är betydligt mer krävande och det kan ta ca 5 timmar att nå toppen. Man behöver dock ingen speciell utrustning, fast ett par rejäla vandrarkängor var rekommenderat. Vi tyckte att Spiterstulen lät lämpligast för vår del så vi bokade ett rum där.

Det karga landskapet på väg 51 i östra utkanten av  Jotunheimen.

För att ta oss dit var vi tvungna att ta oss runt halva Jotunheimen. Vi befann oss nu sydost om bergsmassivet och vägen som leder upp till Spiterstulen låg mitt på norrsidan. Så i Fagernes vek vi så av norrut på väg 51. Och nu när vi började klättra uppåt i terrängen i utkanten av Jotunheimen så började äntligen vägarna bli av den kaliber man väntar sig när man åker till Norge. Det är smala, slingrande bergsvägar med kurva på kurva och allt som oftast en härlig utsikt. Och omgivningarna varierar mycket. På lägre höjd kantas vägen av grön och lummig växtlighet med en och annan spegelblank sjö, men ju högre upp man kommer desto kalare och kargare blir det,

Stefan och Niklas diskuterar den härliga  bergsvägen.

för att tillslut påminna om rena rama månlandskapet. På väg 51 skulle vi nu färdas så långt vi kunde, ända tills den tog slut. Och det gjorde den ca 127 km från Fagernes där vägen bytte till öst-västlig riktning och till nummer 15. Här tog vi vänster och denna större väg ledde oss i rask takt de återstående 26 kilometrarna till Lom, ett oerhört mysigt samhälle med höga bergväggar runt omkring sig. Dessutom verkade samtliga byggnader gå i samma bruna trähusstil. Här kunde vi bara inte undgå att stanna för lunch.

Efter en utsökt hamburgertallrik (vår basföda på denna resa :) och ett tankstopp var vi kl. 15:00 på väg igen. Nu hade vi enligt kartan bara 17 km kvar till den lilla bomväg som skulle ta oss upp från havsnivå till Spiterstulen 1100 m.ö.h. Och den vägen visade sig vara en mindre grusväg på 18 km i ganska dålig kondition så det var tur att man satt på en off-roadare. Hade det inte varit för all packning man hade med sig så hade vägen varit riktigt rolig busköra på. Fast med alla djur som gick lösa kring vägen så hade nog inte det varit en så bra idé ändå. Claes som var den av oss som inte körde off-roadare fick stanna titt som tätt för se till sin packning som hela tiden hotade att glida av. :)

En bit upp kom vi så fram till "bomstationen". Det fanns ingen bom över vägen utan endast en liten skylt som talade om att man var tvungen att erlägga en avgift för att få fortsätta. Först så verkade det inte som om någon ville ta betalt men så kom en kille ut ur huset intill och krävde oss på 15 kr vardera. På vägen upp fick vi intrycket att det här var en väg som inte trafikerades särskilt mycket, så vi antog att Spiterstulen skulle vara ett ganska öde litet ställe. Oj vad fel vi hade...

Det visade sig vara en stor anläggning med flera byggnader innehållande 200 bäddar, 2 restauranger, cafeteria, inomhuspool, konferensrum, campingplats och en stor parkering där över 100 bilar nu stod parkerade. Spiterstulen ligger 1100 m.ö.h. vid trädgränsen i en frodig och vacker fjälldal och har tagit emot gäster sedan 1836. Härifrån kan man ta sig till 17 av Norges 26 toppar som ligger över 2300 m.ö.h. Med andra ord en mycket bra utgångspunkt för den som gillar att fjällvandra.

En syn som fick oss att tveka.

Men det som slog oss mest med häpnad var inte den fina anläggningen utan den enorma bergvägg som reste sig upp på vår högra sida! Häpnaden övergick snart till fasa när vi fick syn på små, små färgade prickar som mycket sakta rörde sig upp och ner utför berget. Dom små prickarna var alltså människor och där skulle vi alltså vara tvungna att ta oss upp för att nå Galdhøpiggen på 2469 m.ö.h. Det kändes ju inte bättre när ett par norrmän upplyste oss om att när man nått så högt som man kunde se från Spiterstulen så hade man bara klättrat en fjärdedel av sträckan. Och flera gånger när man trodde att man såg toppen så var det bara en av topparna på vägen. Dessutom så hade samtliga vi såg rejäla kängor på fötterna, vi hade bara vanliga tennisskor att tillgå. Med förra årets tuffa klättring till Kjeragsbolten i färskt minne började vi något nedslagna fundera på reträtt. Kanske vore det bättre att åka tillbaka ner igen och köra vidare till sommarskidcentret vid Juvasshytta. Lite utförsåkning mitt i sommaren skulle ju inte sitta fel.

Nej för tusan! Hade vi tagit oss ända hit skulle det vara fy skam om vi gav upp nu utan att ens ge oss på ett ärligt försök. Efter lite övertalning och peppning av varandra så beslöt vi oss för att stanna. Klockan var nu 16:30 så det var naturligtvis alldeles för sent för att utföra klättringen denna dag. Vi checkade in, fick vårt rum och använde sedan resten av kvällen till att ladda upp inför morgondagens kraftprov.