Fredag, 19 Juli, 1996 -- Vandringsdag

Vi väcktes av väckarklockan som vi satt på 06:00. Under den närmsta timmen gjorde vi oss i ordning för avresa tillbaka upp till Örnredet via den roliga serpentinvägen. Vi lämnade kvar vår packning i lägenheten så att vi skulle kunna bära på lätta ryggsäckar innehållande bara det nödvändigaste under vandringen till Kjeragsbolten. Vi ville ju inte heller lämna en massa packning obevakat på motorcyklarna under den tid det tog för vår vandring. Klockan 07:00 var vi så redo att påbörja vandringen till Kjeragsbolten. Henrik hängde på så vi var fyra som tillsammans skulle se om vi orkade ta oss ända till "bolten". Det började gå uppför ganska stadigt redan med en gång och det kändes mer i benen än vad man kunde tro. Vi fick stanna och pusta ut ett tag redan efter 10 minuter. Det såg dock inte så farligt ut tyckte vi, vi var ju nästan uppe på den höjd

Högt över Lysefjorden med dimman  liggande som ett lock över vattnet

Kjeragsbolten var så det skulle nog bli mest tal om en ganska lätt vandring... trodde vi i alla fall. Snart nådde vi vad vi trodde var "toppen", men vi blev tämligen psykiskt nedslagna då vi insåg att vi nu hade en stor dalgång att korsa och vi var tvungna att gå/klättra ner lika långt som vi hittills klättrat upp, och sedan upp ännu högre igen på andra sidan dalen! Det var på sina ställen rätt brant, så brant att dom hade slagit in kättingar i berget så att man kunde dra sig själv uppför (eller nedför). Vi kämpade på för att korsa dalen och kom slutligen upp på nästa "topp". Och vad fick vi se där... jäpp, ännu en dalgång! Det känns rätt nedslående när man kämpar på uppför och tror att man vunnit mark och snart har nått toppen för att sedan se all den sträcka man klättrat upp tillintetgjord av en dalgång så att man tvingas upprepa det hela. Efter denna andra "svacka" och en tredje klättring uppför så började underlaget äntligen plana ut och vi närmade oss bergskanten ner mor Lysefjorden. Vi såg då att det låg en tät dimma över fjorden, men vi hoppades att solen skulle få den att försvinna innan vi var framme vid "bolten". Vi ville ju ha en så bra utsikt som möjligt. Efter omkring två timmars vandring ömsom klättring så var vi äntligen framme vid Kjeragsbolten. De sista stegen innan man kan hoppa ut på stenblocket tvingas man gå via en dryg meter bred avsats med lodrät klippvägg på ena sidan och ett avgrundsstup

Stefan med darrande ben på  Kjeragsbolten 1000 m.ö.h.

på anda. Gissa om man tryckte sig nära klippväggen! Väl förbi detta sista "hinder" så hade man en lite större avsats att ta sats från innan man hoppade ut på Kjeragsbolten. En efter en hoppade vi med tungan rätt i mun ut på stenen... om man halkade så kunde man se fram emot 1000 meters fritt fall. Dimman låg dock kvar nedanför i fjorden, men tur var kanske det. Hade man sett hela vägen ner så hade det nog varit betydligt mer skräckinjagande än vad det redan var att hoppa ut på stenen. Vi tog dom obligatoriska korten på var och en på stenen. Claes och jag roade oss också med att testa om två personer kunde få plats på stenen utan att falla av. Det kunde vi. :)

Vandringen tillbaka till Örnredet tog lika lång tid som vandringen till Kjeragsbolten, det gick ju lika mycket upp som ner i vilken riktning man än gick. På tillbakavägen så mötte vi flera base jumpers som var på väg upp för att med dödsförakt kasta sig ut för stupet. Bl.a så mötte vi ett Belgiskt TV-team som skulle filma ett av dessa hopp. Innan vi var tillbaka i Lysebotn så tyckte vi att det kunde vara en god idé att försöka boka plats på färjan som skulle ta oss ut på Lysefjorden, så via mobiltelefon ringde vi och kollade upp detta. Det visade sig att om man åker motorcykel så behövs ingen bokning, det är bara att ställa sig först i kön så lastar dom på motorcyklarna först för att få plats med så många som möjligt. Om man åker bil så är det dock smart att ha en bokning innan man kommer till Lysebotn, annars riskerar man att få vända tillbaka samma väg som man kom. Färjan går bara två gånger per dag och under semestertider är det många som vill åka med.

När vi kom tillbaka ner till Lysebotn så hämtade vi upp vår packning och städade snabbt ur lägenheten innan vi körde ner till färjeläget. Där hade kön till färjan redan börjat forma sig, men vi åkte förbi denna kö och parkerade alldeles bredvid där färjan skulle lägga till. Snart kom färjan och vi körde på och var strax på väg ut i fjorden. Vi gick upp på soldäcket och det var då vi fick lösa biljett. 110 NOK för motorcykel och passagerare, vilket var ganska dyrt jämfört med andra färjor, men detta var inte bara en färja för att ta sig från punkt A till B, det var mer av en sightseeingtrip. Under färdens gång berättade en guide igenom högtalarsystemet om vad man kunde se längs fjorden. Nästan direkt så lade sig färjan i position så vi kunde se ett par basejumpers hoppa ut från Kjerag (det Belgiska tv-teamet). Sett nerifrån så såg det egentligen inte så högt ut, men när man såg dom hoppa så insåg man den höga höjden. Man såg en liten prick falla ner, och det tog 10 sekunder innan dom löste ut

Preikestolen sedd underifrån

fallskärmen, och då hade dom bara fallit en tredjedel av sträckan! Så nog var det högt alltid. Andra saker man kunde se under den 2 timmar och 20 minuter långa färden var bl.a simmande sälar, världens längsta trätrappa och framför allt Predikstolen, eller Preikestolen på norska. Det är en klippa som skjuter ut likt en predikstol, med vinkelräta kanter, 600 meter över vattenytan. Dit kan man företa sig en vandring och få en otrolig utsikt över Lysefjorden vid bra väder. Det var naturligtvis något som vi hade planerat att göra, och som tur var så log vädrets makter mot oss denna dag.

Klättring...

Runt halv fyra-tiden så var vi framme i Oanes på nordsidan vid inloppet till Lysefjorden. Där åkte vi av färjan och satte fart mot Preikestolen. Det tog bara runt 20 minuter innan vi var framme vid parkeringen där vi var tvungna att stiga av våra motorcyklar och fortsätta till fots. Enligt vad vi hade läst skulle vandringen till Preikestolen ta runt två timmar och inte vara allt för svår. Men det hade vi hört om Kjeragsbolten också, och den vandringen/klättringen var betydligt jobbigare än vad vi trott. Det skulle visa sig vara ganska stor skillnad på dessa båda vandringar. Medans vandringen till Kjeragsbolten endast var markerad med rödmärkta stenar och gick upp och ner över kal bergsterräng, så gick vandringen till Preikestolen på en klart markerad led på lägre höjd så omgivningarna var gröna och fina. Den här dagens andra vandring skulle visa sig vara mindre jobbig även om den gick uppför hela tiden. Ibland gick man på en regelrätt stig, men ibland fick man mer eller mindre klättra uppför stora stenblock med hjälp av både händer och fötter eller balansera sig förbi trånga passager.

Efter nästan två timmar var vi framme. Det första jag lade märke till då Preikestolens kvadratiska ovansida uppenbarade sig var hur någon satt med benen dinglande på var sida om ett av det båda hörnen! Eftersom detta var något jag inte kunde tro mig göra själv så var det till att ta fram kameran och ta ett bildbevis på hur galna/modiga folk kan vara.

Äntligen framme!

Preikestolen 600 m över Lysefjorden

Vi gick ut på Preikestolen och ställde oss mitt på och höll tummarna för att det hela inte skulle rasa ner i fjorden 600 meter längre ner. Under färjeturen genom Lysefjorden tidigare på dagen hade det berättats om hur en bergssida längre in i fjorden hade rasat ner och orsakat en stor svallvåg som sköljde upp båtar och annat på andra sidan fjorden. Hade det hänt en gång kunde det väl hända igen tyckte man. Och Preikestolen såg ju som gjord ut för att rasa ner, och det gjorde ju inte

Claes och Niklas kikar ner över kanten

saken bättre när man såg en stor spricka rätt över den kortsida som höll Preikestolen kvar i berget! Man ville ju inte direkt inbjuda alla som var där till en stor hopp- och stampfest. Snart så släppte dock den ovana känslan att vara så högt upp på en utskjutande klippa utan några som helst skyddsräcken och man började njuta av den oerhört vackra utsikt som bredde ut sig. Man vågade också röra sig närmare ut mot kanten och till slut så låg man ner på magen och tittade ut över kanten ner mot Lysefjorden. Det sög rejält i magen kan tilläggas. Här på Preikestolen stannade vi och njöt av utsikten och det fina vädret i omkring en timma. Vi hade gärna stannat längre, men vi hade en färja att passa. Vi hade morgondagen på oss att ta oss tillbaka hem igen och vi var forfarande mycket långt hemmifrån, så vi ville hinna en bit innan vi slog läger för natten. När det var dags att gå tillbaka ner igen så hade emellertid modet byggts

Stefan på yttersta kanten

upp så pass mycket att jag ville prova på att sätta mig över det där hörnet med benen dinglande ner mot avgrunden. Det vore ju den ultimata känslan, mycket värre än känslan att stå på Kjeragsbolten, för denna gången såg man hela vägen ner, alla 600 meter ner till Lysefjordens vattenyta! Så jag satte mig ner nära kanten och hasade mig ut och lade benen på var sida om det klart definierade hörnet, gestikulerade till dom andra att snabba på med att ta kort på mig, för hur underbar utskikten än var och hur enorm känslan än var att sitta så här på den yttersta kanten mot avgrunden, så var känslan ännu större att just detta hörn skulle ge vika för tyngden och rasa ner, så man ville inte stanna just där längre än nödvändigt! En efter en så satt också Niklas, Claes och Henrik där ute på hörnet och säkert pirrade det lika mycket i magen på dom som det gjorde på mig. :) Glada över att ha överlevt äventyret ute på Preikestolen så skyndade vi tillbaka ner mot våra väntande motorcyklar. Klättringen ner gick på en timma och tjugo minuter och strax före klockan åtta var vi redo för avfärd igen. Vi hade nu bara ca 15 minuter innan den färja vi ville med skulle avgå, så vi fick stressa på lite. Vi sade farväl till Henrik som skulle stanna för att campa i närheten och körde sedan tillbaka mot Oanes där vi via färja skulle ta oss söderut till Lauvvik. Vi hann precis med färjan.