Lördag, 20 Juli, 1996 -- Vildcamping - Vedum

Tidig morgon efter sömnlös natt i vildmarken

Vi sov inte mycket den gångna natten. Det var trångt och fuktigt och om man råkade somna till så väcktes man snart av en förbipasserande bil eller lastbil. Eftersom ingen sov särskilt bra så tyckte vi inte det var någon idé att dra ut på eländet så vi gick upp tidigt på morgonen för att istället få en tidig start på dagen. Vi hade en lång sträcka framför oss innan vi var hemma igen. När vi kom ut ur tältet så blev vi med en gång attackerade av envisna myggor som verkade glatt överaskade av att ha fått oss tre att kalasa på. Det gick inte att stå stilla många sekunder, så vi sprang fram och tillbaka medan vi packade ihop tältet, lastade våra cyklar och åt en improviserad frukost. Måste sett ganska roligt ut. Hursomhelst så räknade jag senare till 60 st myggbett.

Vi fortsatte på väg 42 som vi svängt in på kvällen innan med tanken att det kanske skulle vara en genväg att försöka åka så rakt österut som möjligt istället för att ta väg E39/E18 som följer norges södra kust. Om vi tjänade någon tid på detta val låter jag vara osagt, men vi fick i alla fall roligare körning denna sista dag tack vare det. Ganska snart kom vi till en liten bensinmack där vi stannade till, inte för att tanka, men väl för att tvätta oss lite och borsta tänderna. Man kände sig ganska ofräsch efter nattens tältning. Snart var vi på väg igen och vi försökte att navigera så smart som möjligt så att vi tog oss den närmsta vägen hem igen.

Stefan tar en tupplur i diket

Efter ett par timmar så började det kännas att man inte hade fått någon bra sömn föregående natt. Man kände sig mer och mer trött och till slut hade man svårt att hålla ögonen öppna. Det var ju naturligtvis inte bra, det var rent av farligt, så vi fick göra några extra stopp trots att vi inte riktigt hade tid med det. Vi ett av dessa stopp så tyckte jag att diket såg väldigt inbjudande ut och jag kunde inte låta bli att lägga mig ner för att vila lite. Jag orkade inte ens ta av mig hjälmen eller något, så det såg väl lite komiskt ut. Något som dom andra passade på att föreviga på ett kort utan att jag märkte det.

Vi fortsatte på småvägar ett bra tag men vid Arendal kom väg 42 ut på den större vägen E18 och förflyttade oss därefter i raskare takt mot nordost. Vi var dock fortfarande mastigt trötta. Någonstans utmed vägen i ett minde samhälle (ingen minns rikitigt var) så fick jag som åkte först syn på en väldigt inbjudande grässlätt med några skuggbringande träd. Jag slog på min högerblinkers och svängde av vägen in på en parallell väg och åkte tillbaka några meter mot denna lilla oas som plötsligt hade uppenbarat sig. Vi parkerade hojarna och tog av oss hjälmarna. Ingen sa ett ord. Det behövdes inte. Alla visste vad som gällde. Här skulle vilas! Vi gick ut på gräset och lade oss ner... ahhh, skönare liggunderlag hade vi nog aldrig känt (åtminstone just då). Underbart! Det var varmt och gott ute och vi somnade snart alla tre och fick en mycket välbehövlig vila. Vi låg där runt en timme innan vi tyckte det fick vara nog. Vi hade fortfarande en bra bit hem, det skulle ta till kvällen innan vår resa hade nått sitt slut. Klockan var nu tre och vi hade stannat alldeles bredvid en vägkrog så det var ju lika bra att passa på att äta här.

Hamburgertallrikarna var utsökta och med förnyade krafter fortsatte vi vår färd mot nordost. Nu var det egentligen rena transportsträckan till Horten där vi skulle ta en färja över Oslofjorden till Moss, och sedan var det inte långt kvar till Sverige och hemmamark, vilket i sin tur betydde ytterligare transportsträcka dom sista tre timmarna. Det enda som inträffade under resten av hemfärden var att det blev totalstopp på E18 strax före Horten pga en trafikolycka. Bilister som vi talade med tyckte att vi som motorcyklister kunde köra förbi hela den långa kön av bilar, men vi tyckte det kunde passa bra med en liten paus. Stoppet blev inte så långvarigt, så vi var snart på väg igen men fick efter ett tag ytterligare en paus när vi satt på färjan över till Moss.

Ganska så utvilade fortsatte vi sedan på E6'an mot Sverige. Det kändes lite konstigt att vara tillbaka på känd mark igen, och det blev mer konstigt ju närmare "hem" vi kom. Bara blott ett dygn tidigare hade vi varit vid Lysefjorden, klättrat till Preikestolen och njutit av magnifika vyer. Nu när vi nästan var hemma igen 2620 km senare, så kändes det lite tomt. Det hade varit en jätterolig vecka på motorcykel i Norge. Det här var vår första resa till detta motorcykelparadis, men vi hade alla en känsla av att det inte skulle bli vår sista...